Hållbart samhällsbyggande

26/02/15

Stadens nuvarande ohållbarhet, och potentiella hållbarhet är ett hett diskussionsämne i många delar av samhället just nu. Delegationen för hållbara städer för diskussionen på absolut högsta nivå, och Vinnova utlyser för innovation inom området. På något sätt känns det som att Boodla efter tre år äntligen är i fas med tiden. Folk förstår vad vi menar när vi tjatar om social hållbarhet som en nödvändighet för att miljösatsningar ska vara långsiktiga. Om hållbarhet inte ska stanna vid att vara ett buzz-word utan faktiskt blir något vi åstadkommer så måste människors möjlighet till delaktighet i och påverkan på sin närmiljö främjas. Hållbarhet är inte en trend. Social hållbarhet är inte en liten del av hållbarhetsbygget. Det är dess garant.

 

Visst är det kul att det äntligen på allvar börjar röra på sig i rätt riktning, men det är också lätt att bli otålig och besviken på läget i det konkreta, pågående stadsbyggandet.

 

Under de senaste veckorna har jag haft nöjet att läsa samrådsplaner och detaljplaner för ett antal större byggprojekt i Stockholm med omnejd. I samtliga saknas diskussionen om social hållbarhet. Man använder sig av begrepp som sociala aspekter och detta ägnas 10-20 rader. I ett annat fall presenteras projektets bidrag till hållbar stadsutveckling i tre ordentliga stycken och inte på ett enda ställe nämns social hållbarhet, eller den sociala dimensionen överhuvudtaget.

 
Kan en anledning till denna frånvaro vara att social hållbarhet är ett begrepp med många dimensioner. Att det handlar om fysisk trygghet och trivsel där man bor men också om nätverk till andra människor och känslomässigt välbefinnande Dimensioner som stadsbyggare inte har vana att hantera. Vi måste uppvärdera den sociala faktorn. Den är pusselbiten som behövs för att vi ska bygga långsiktig förändring!

 

När man exempelvis genomför medborgardialoger eller brukarundersökningar sker de ofta för sent i processen och många beslut är redan fattade. I de fall man genomför undersökningarna tidigt brister istället ofta återkopplingen. För att människor ska uppleva delaktighet måste de inte bara bli hörda utan de måste också se att deras röst är värd något, att den spelar roll. När en stadsdel, ett byggbolag eller en fastighetsägare har lagt arbete och tid på att öppna upp en dialog med medborgarna eller de boende, så är det att kasta den investeringen i sjön att inte också följa upp och återkoppla. Att visa vilka idéer som faktiskt påverkade besluten och vilka idéer man inte kunde ta hänsyn till och varför.

 

Sedan finns det mer inovativa sätt att arbeta med medborgarinflytande. Det är fantastiskt att utvecklingen här går framåt och vi kan bara hoppas att samhällsbyggarbranchen öppnar upp och omfamnar dessa idéer

 

Lyssnar vi på de boende, våra med medborgare så kanske vi hittar nya vägar till hållbarhet som vi inte tänkt på själva.